imitthuvud

Kapitel 1

Mona reste sig och gick fram till fönstret. Snön som sakta singlade ner mot asfalten lyste i ljuskäglan från gatlampan. Hon var stel efter att ha legat länge i soffan och funderat. Saken var både märklig och underlig. Ju mer hon tänkte på problemet desto mer konfunderad blev hon.

Det hade börjat för tre, eller kanske fyra veckor sedan. Hon stod i duschen när telefonen ringde. Först tänkte hon inte svara, men efter åtta envisa signaler rusade hon ut och tryckte på mobilens svarsknapp.

– Mona Nilsson, Nilssons utredningsbyrå, flåsade hon.

Vattnet rann ner för hennes ben och bildade en stor blöt pöl på det oljade ekparkett. Hon önskade att hon svept en handduk runt sig.

– Jag söker chefen, M Nilsson, sa rösten i luren.

Mona kände hur hon blev irriterad.

– Det finns ingen chef här, sade hon skarpt, det här är Mona Nilsson och det är jag som driver den här byrån.

– Ursäkta, men jag hade väntat mig en man. Jag skulle behöva anlita er, fortsatte rösten viskande.

– Jaha, huttrande Mona, där hon stod i all sin nakenhet och kände det kalla vattnet droppa från håret ner på ryggen.

Hon ångrade bittert att hon hade svarat.

– Det är det jag är till för. Hon ansträngde sig att låta vänlig.

Rösten, som tillhörde en kvinna, tvekade.

– Jag har ett lite problem som jag skulle vilja ha hjälp med.

Måtte människan komma till skott snart, svor Mona tyst. Varför är jag så förbaskat nyfiken? Nästa gång jag duschar svarar jag inte.

– Jo, det är så att jag har råkat komma över lite konst, billigt naturligtvis, människan i telefonen pratade oerhört långsamt, och jag skulle vilja ha hjälp med att leta reda på konstnären. Det vore bäst om vi kunde träffas, går det bra?

– Naturligtvis, sa Mona utan att tänka sig för. Hon ville avsluta samtalet och skynda sig tillbaks in i den varma duschen.

Mona föreslog Blå Porten på Djurgården. Passande, tänkte hon, där hänger det alltid en salig blandning av artister och udda figurer. Ett bra ställe att börja leta efter en konstnär på.

– På onsdag, passar det dig då, undrade Mona. Almanackan behövde hon inte ens titta i, för tillfället hade hon inte ett enda uppdrag.

– Javisst, svarade kvinnan utan att tveka en sekund, det passar mig. Vi kan äta lunch där. Ska vi säga klockan ett?

– Visst, det går utmärkt, sa Mona.

Just som Mona skulle fråga efter kvinnans namn hördes ett klick och samtalet bröts. Hon lade ifrån sig mobilen och klev tillbaks in i duschens värmande vatten.

Medan hon schamponerade håret funderade hon på telefonsamtalet. Underlig människa som inte presenterat sig! Hon måste medge att hon var lite nyfiken på en person som köper konst och sedan måste leta efter konstnären med hjälp av en privatdetektiv. Ja, det var inget att fundera över nu, hon fick se hur mötet utvecklade sig. Vem vet människa kanske inte ens dyker upp?

Hon stängde av kranen och sträckte sig efter handduken, något tungt hängde i den.

– Din lilla busa, släpp! Du kan inte hänga där när jag skall torka mig.

Mona såg strängt på Grevinnan som älskade att leka med allt som rörde sig, speciellt fötter och händer och särskilt när Mona sov. Grevinnan var inte vilket djur som helst, hon var en helig Birma. Mona hade tagit hand om Grevinnan för fem år sedan, efter ett jobb där kattens matte förolyckats på ett tragiskt sätt. Grevinnan och Mona kom vanligtvis bra överens, utom på nätterna när Grevinnan hellre var vaken än sov. Grevinnan var en tålmodig varelse, som kunde klara sig på torrmat och utan sällskap i någon dag om det knep. En hund hade kanske varit bättre, men det var så mycket jobb med hundar. Hon mindes privatdeckarserien på TV för några år sedan, en man med en hund. Snoken hette visst serien.

Det passar väl bättre för en rasdam att ha en annan rasdam som sällskap, tänkte hon och log mot sig själv i spegeln.

Grevinnan släppte taget och Mona svepte handduken kring kroppen och medan hon frotterade håret gick hon ut i vardagsrummet.

Hon smålog lite när hon tänkte på hur folk inbillar sig att en privatutredare har det. Säkert fantiserar de att en sådan typ nästan aldrig varken har pengar eller mat och inte heller föreställa sig att hitta en i en rymlig tvåa på Skeppargatan i centrala Stockholm. Folk tror säkert att en privatspanare bor i ett kyffe, har både vakthund och vapen, men Mona ägde ingetdera.

De uppdrag hon hade åtagit sig sedan hon startade firman för nio år sedan hade, tack och lov, varit mycket odramatiska. Hon tog egentligen aldrig uppdrag som kunde innebära risker. Ibland var det svårt att avgöra från början, men om det hettade till drog hon sig alltid ur. Oftast gav hon rådet till klienterna att de i stället skulle vändas sig till polisen.

Lägenheten på Skeppargatan var ljus och vacker. Den hade två rum, ett kök, en hall och ett badrum. Hon hade köpt den när hon arbetade på Hernist & Junglers konsultbyrå under 80-talet. Hon trivdes i sin lya och det enda hon saknade var en liten balkong. På höstkvällarna satt hon och Grevinnan framför den sprakande kakelugnen och läste eller försökte klura ut lösningen på något uppdrag hon höll på med.

Lägenheten låg ett stenkast från Djurgården. Det var praktiskt eftersom hon joggade ett par gånger i veckan. Ibland, när hon hade något komplicerat att fundera ut kunde hon strosa i timmar där ute. Vad vore Stockholm utan Djurgården, tänkte hon.

Hon drog på sig sin ljusblå frottémorgonrock, gick fram till stereon, och tog fram en CD med Elvis Costello, ”Pained from memory”. Hon skruvade upp volymen så att det skulle höras ut till köket.

Vad sjutton skulle hon äta? Hon var sugen på makaroner och köttbullar.

– Det går fort att fixa, hon pratade med Grevinnan som strök runt hennes ben när hon öppnade kylskåpsdörren.

Mona tog ut en burk kattmat och slevade upp på Grevinnans tallrik. Katten gick fram och nosade, och fortsatte sedan stryka sig kring Monas ben.

– Du är en kräsen liten skit du, sa hon till katten.

Medan makaronerna kokade vandrade hennes tankar tillbaks till kvinnan i telefonen. Vad var det hon hade sagt? ”Jag har ett uppdrag till dig, jag vill att du skall hitta en konstnär”. Hade hon inte sagt att hon hade köpt konst av någon? Eftersom Mona frusit så förbaskat hade hon haft svårt att koncentrerat sig på samtalet.

Hon satte in köttbullarna i mikron och satte på högsta effekt, tog ut ketchup, smör och mjölk ur kylen. När maten var klar bar hon in alltsammans till vardagsrummet och slog på teven. Nu skulle hon luta sig tillbaks och njuta av Jönssonligan på Mallorca. Ingenting skulle få störa henne! Grevinnan lade sig spinnande tillrätta bredvid henne. Den välbekanta melodin som annonserade svensk film från SF spelade upp och filmen tog sin början.

©YM Bohman -10