imitthuvud

En länk där du kan provlyssna på ett litet stycke av Övergiven.

Den finns för läshandikappade på Talbiblioteket.

Otroligt roligt att den finns inläst 7 timmar.

Vi vandrar i gamla spår
trampar på år efter år
ser bara de andras fel
är trygga för egen del

När döden knackar på
är vi verkligen klara då
när vi aldrig reflekterat
bara rakt fram promenerat

Om vi då ånyo fick välja väg
vågar vi en annan framtid, säg!
Nej, vi trampar nog samma sträcka
ett enda liv får faktiskt räcka!

©YM Bohman -10

Besökte Verdi igår Han är en riktig spelevink och söt. Lekte med en skridsko, som han trots sin ringa storlek, släpade på. Har redan börjat prata med honom som om han vore här.

På bilden vilar han i sin kommande mattes famn

Denna lilla sak har jag köpt Hämtas om 2 veckor

Kapitel 2

Det var onsdag och klockan närmade sig tolv. Det var dags att gå till lunchen med kvinna utan namn.

Mona tittade på termometern. Det var fortfarande kallt men en blek novembersol sken från en klarblå himmel.

Jag tar cykeln, det blir bra. Om det inte är för blåsigt kan jag ta en liten tur runt Blockhusudden efteråt, tänkte hon.

Hon tog på mossgröna byxor, en polotröja i samma nyans och en benvit stickad bomullskofta. Det var vardagligt men det såg ändå propert och korrekt ut. Hon var alltid noga med hur hon var klädd när hon skulle träffa klienter. Det var en vana från den tiden när hon arbetade som konsult. Då var det extremt viktigt vad man hade på sig. Hon sminkade sig lätt, drog en borste genom håret och satte upp det så att det kom bort från ansiktet, men ändå hängde fritt på ryggen.

Ute i tamburen drog hon på sig Helly-Hansen byxor, sin vita vindtäta dunjacka, satte på sig mössan, virade halsduken runt halsen och stoppade handskarna i fickan. Sedan gick hon ner till cykelrummet.

Utanför höll man på att reparera fasaden och det stod byggnadsställningar, pytsar, brädor och diverse bråte överallt. Med stort besvär lyckades hon lotsa både sig själv och sitt fordon helskinnade ut på gatan.

Det tog inte mer än tio minuter att rulla ner till Blå Porten. Hon gick in genom dörren, såg sig kring och konstaterade att det som vanligt var fullsatt. Varje gång hon var där förundrades hon över att stället var så populärt. Det måste bero naturligtvis på maten för inredningen var sannerligen inget att skryta med. I ett rum som var lång och smal som en korridor, stod fyra stora träborden, med udda stolarna som var både skeva och vinda. Ett tiotal mindre bord var placerade längst den verandaliknande fönsterväggen. Om man fortsatte genom korridorrummet och svängde 90 grader höger, kom man till buffébordet och kassan. På det långa bordet låg kalla rätter, smörgåsar och bakverken uppbullade. Det var bara att välja och vraka allt var fräscht och inbjudande. Den varma maten beställde man i kassa. Det var verkligen annorlunda, och kanske var det därför som det var en av hennes favoritrestauranger. Hon gick ofta hit med sina vänner, åt gott, drack ett glas vin eller två och avslutade nästan alltid med en av ställets makalöst goda efterrättspajer, med massor av grädde. Ett perfekt tillhåll för ett matvrak. På sommaren var det ännu bättre för då kunde man sitta ute i den lilla skyddade trädgården och njuta.

Mona väntade med att beställa tills kvinnan hon skulle träffa dök upp. Det var ju möjligt att hon förväntade sig att bli bjuden. Mona satte sig vid ett av fönsterborden så att hon kunde se ut. Klockan var fem i ett och fortfarande hade inte någon ensam kvinna kommit in genom portalen.

Mona drömde sig bort och blicken förlorade sig i fjärran. Hon ryckte till när kvinnan som kom fram till hennes bord frågade;

– Är du Mona Nilsson?

– Ja, just det, Mona harklade sig, reste sig och sträckte fram handen.

– Beatrice Borell, presenterade kvinnan sig. Hon hade en torr och varm hand, med ett fast handslag.

Mona visade med en gest på stolen mitt emot sig att kvinnan skulle sätt sig, men Beatrice Borell ville hellre att de skulle beställa innan de diskuterade uppdraget.

Mona var hungrig och bestämde sig för laxpaté med fransk potatissallad och mineralvatten. Beatrice Borell tog en musselsallad och en flaska öl. Mona tog fram plånboken men Beatrice Borell insisterade på att betala så hon tackade och lade tillbaks den i fickan igen

De åt sin mat och pratade om väder och vind, Mona undrade om fru Borell hade haft problem med att hitta till Blå Porten. Beatrice Borell log och sa att hon kände till Blå Porten mycket väl eftersom hon ofta gick på Liljevalchs och sedan hit för att äta en bit eller ta en kopp kaffe.

– Som jag sa i telefonen, så har jag ett litet problem, sa Beatrice Borell och bytte plötsligt ämne. Jag berättar för dig så får du avgöra om du tror att du kan hjälpa mig. Men jag kan tyvärr inte säga allt innan du bestämt dig, jag hoppas att du förstår det.

– Det har jag full förståelse för, sa Mona, om fru Borell börjar så kan vi diskutera uppdraget sedan.

Mona var osäker på hur hon skulle titulera kvinnan framför sig. Beatrice Borell var en synnerligen välklädd och elegant dam. Man kunde inte påstå att hon var vacker, med det bleka, långa smala ansiktet och en stor krokigt aristokratiskt näsa. Hennes korta hår var svart, med mörkgrå slingor, hon var säkert femtio år eller mer. Hon bar en kort ljuslila yllekavaj, under hade hon en svart angoratröja och mörkt grå långbyxor. På höger hand satt en guldring med en stor blixtrande diamant och hennes ljushyllta hals pryddes av den bredaste Bismarcklänk Mona någonsin sett. En lila, grå och vit sidenscarfs hängde löst kring hennes axlar. Hon var inte bildskön men mycket chic och hennes stora isblå ögon uppvägde hennes övriga tillkorta kommanden.

– Du kan väl kalla mig Beatrice, är du snäll, det blir lättare så.

Mona tyckte sig ana en svag melodi, kanske dialekt, möjligtvis utländska, det var svårt att avgöra.

– Javisst, det gör jag gärna om du kallar mig Mona, log Mona.

– Det var för två år sen, började kvinnan mittemot henne, kanske något längre, som jag träffade Anders på ett en vernissage där flera konstnärer hade en gemensam utställning.

– Jag har alltid intresserat mig för konst som avbildar naturen. Anders verk var fantastiska, ljusa, öppna målade i pastell och akvarell. Hon tvekade lite som om hon inte visste vad hon ville säga.

– Han var helt okänd för mig. Det var Mia Klopf, som ägde galleriet med sin man, Arthur, som introducerade Anders i Stockholms konstkretsar. Jag föll omedelbart för hans tavlor. Hav och klippor, skog och gröna ängar, så typiskt svenskt. När jag såg honom, jag förstod genast att det var han som var upphovsman till de naturtrogna tavlorna. Han stod med ett glas i handen och pratade med Mia, Arthur och några andra konstnärer. Jag blev förtjust i hans utseende, ljus, lång och smal. Jag gissade att han var omkring fyrtio år. Jag bestämde mig för att jag ville bekanta mig närmare med honom.

– Förstå mig rätt nu, hon såg rakt in i Monas ögon. Jag var fascinerad av hans tavlor. Jag gick fram till gruppen, som stod och diskuterade tavlan som hängde på väggen framför dem. Mia presenterade mig för Anders. Anders Holmdin hette han. Vi fick omedelbart bra kontakt så kvällen slutade med att vi bestämde oss för att träffas på Thielska Galleriet på fredagen och sedan avnjuta med en enkel lunch här på Blå Porten.

Beatrice tystnade och tog en klunk öl. Hon ställde sakta tillbaks glaset på bordet och tog ett djupt andetag, som för att ta satts inför fortsättningen. Mona tyckte att det lät som en tung suck. Medan kvinnan berättade tittade hon på Mona, men ändå förbi långt bort i fjärran.

– Vi träffades den där fredagen och därefter blev det en vana att träffas. Det tog inte lång tid innan jag var förälskad i honom. Han var otroligt uppmärksam. Det är sällan män är sådana gentlemän idag. Han lyssnade intresserat på allt jag sa, han drog ut stolen när jag skulle sätta mig, han öppnade dörrar för mig, kort sagt var han en perfekt man. Han ordnade med allt, ringde och beställde bord, ordnade med betalning, köpte blommor och skickade små kort till mig. Han skålade med mig och såg mig djupt in i ögonen. Han visste verkligen hur en kvinna vill bli behandlad.

Mona såg tårarna som steg i Beatrice ögon och hon tog upp en fint broderad näsduk ur fickan och torkade sig diskret under ögonen. Hon fingrade på glaset framför sig, lyfte upp det och drack lite till ur det fast det var tomt. Kvinnan framför henne satt tyst i ett par minuter.

– Jag var så oerhört lycklig. Vi träffades ofta. Han pratade väldig lite om sig själv, men jag reflekterade inte särskilt över det. Efter ett par veckor åkte han bort för första gången. Han skulle till Halmstad för en utställning, sa han. Han ringde mig varje dag och undrade hur jag hade det. Han sa att han längtade mycket efter mig, men att utställningen tog all hans tid. Sen kom han upp till Stockholm igen. Han hade börjat bo hos mig när han var i stan. Vi tyckte båda att det var mest praktiskt så eftersom det var dyrt att bo på hotell i Stockholm. Hon tystnade igen och drog ånyo efter andan.

– Jag kanske blir för långrandig, sa hon.

– Nej, inte alls, sa Mona och undrade hur det skulle sluta, även om hon hade sina misstankar. Hon tyckte att hon kände igen storyn. Det luktade lurad kvinna i medelåldern. Hon började redan fundera på om hon skulle tacka nej till uppdraget. Om människan blivit Sol och Vårad var det en polissak och kanske inte något för hennes utredningsbyrå.

– Som sagt var, han bodde hos mig när han var i Stockholm. Jag fick faktiskt aldrig klar för mig var han hade sina fasta hemvist. Men någonstans i Västerbotten, tror jag. Han hade en viss antydan till dialekt. Han hade alltid något projekt på gång. Det är klart att utställningar och sådant är kostsam verksamhet för en konstnär. Beatrice avbröt sig.

– Skall vi promenera lite så berättar jag vidare, frågade hon.

– Javisst, sa Mona, vi har ju ätit klart. Det finns ingen anledning att sitta kvar här.

Hon trodde att Beatrice kanske ville berätta slutet på historien någonstans där de kunde vara mer ostörda än här. Överallt stod och satt folk omkring dem. Vem som helst kunde lyssna. Hon såg sin cykeltur försvinna i fjärran och hur hon skulle bli tvungen att ta bussen tillbaks. Strunt samma, sa hon till sig själv, det löser sig.

De gick ut genom portalen och vek av mot Skansen.

– Vi kanske skall gå ut mot Valdemarsudd, vad tycker du? frågade hon Beatrice.

– Det passar bra, det går ju bussar där utifrån om man inte orkar gå tillbaks.

De promenerade under tystnad tills de gått förbi Grönan, sedan kunde Mona inte hålla sig längre.

– Du sa att han hade kostsamma projekt på gång, sa hon.

– Jo, dels så hade han egna utställningar, och dels sponsrade han okända konstnärer på olika sätt. Det tog faktiskt inte särskilt länge innan jag började betala det mesta när vi gick ut. Jag tyckte i och för sig inte att det var så konstigt. Moderna människor har ju en annan syn på vem som ska betala.

De promenerade i rask takt och Beatrice andades ansträngt. Mona slog av på takten.

– Han började låna pengar av mig, i och för sig små summor men….Han tog faktiskt med sig tavlor som presenter till mig. Och nu förstår jag att han gav mig dem som betalning för lånen. Samtidigt som lånen ökade minskade han sin tid med mig. Jag blev lite misstänksam, men var också lite rädd att ställa krav på honom. Vi…, han, ändrade hon sig, hade ju inte lovat mig något. Men jag hoppades ju naturligtvis.

Hon tvekade länge innan hon fortsatte. Mona såg att orden låg färdiga på Beatrice tungan, men hon tvekade att uttala dem. När hon fortsatte förstod Mona varför.

– Jag började spionera på honom. Frågade honom om saker, ställde kontrollfrågor för att testa om han kom ihåg vad han sagt till mig tidigare. När han pratade i telefonen försökte jag lyssna bakom någon dörr eller låtsas ha något ärende in i rummet. Hon tittade generat ner i marken.

De hade kommit fram till busshållplatsen vid Valdemarsudde och tog av upp mot kullen. Mona kom ihåg att det fanns några soffor där uppe där de kunde sitta i fred och prata. Hon förslog att de skulle gå dit upp och Beatrice nickade.

Promenaden upp för backen var ansträngande och det tog en stund innan Beatrice fortsatte att prata. De satte sig på en kall bänk. Mona tittade upp mot himlen, vinden slet i molnen som ändrade utseende hela tiden. Hon blev yr och flyttade blicken ner i marken. Mona ville skynda på kvinnan, eftersom hon hade en träff strax efter klockan fem.

– Vid den tidpunkten hade jag lånat honom relativt mycket pengar, Beatrice suckade, jag var inte helt utan kontanter. Men jag började faktiskt bli lite orolig för att jag skulle få svårt att klara mig året ut. Du förstår, jag får en årlig avkastning, hon vred sig mot Mona, och jag kan inte sälja mina tillgångar hur som helst.

– Får jag fråga hur mycket pengar han lånade av dig? Mona tyckte att det var dags att lägga sig i berättelsen för att snabbare komma fram till vad kvinnan ville ha hjälp med.

Beatrice satt tyst en lång stund, hon strök den ena behandskade handen över den andra. Ett svagt skrapande hördes. Mona tyckte synd om Beatrice som såg både trött och sliten ut. Säkert hade hon gett all sin kärlek till mannen som hon kallade Anders. Dessa stackars ensamma kvinnor, tänkte hon, så otroligt lättlurade de är. Hon log inom sig när hon tänkte på sig själv och sitt eget förhållande till män. Du skulle bara veta, sa hon tyst inom sig, du skulle bara veta!

– Det får du fråga! Jag tror att det var totalt sexhundra tusen, hon viskade när hon uttala summan.

– Sexhundra tusen!!!! Mona kunde inte hindra rösten från att gå upp i falsett.

– Ja, sexhundra tusen på sex månader, det låter mycket eller hur? Men jag älskade honom och jag litade på honom. Jag tyckte inte att det spelade så stor roll. Vi skulle ju dela allt. Hon fick åter tårar i ögonen, tog upp sin broderade näsduk och snöt sig diskret.

– Jag var ju beredd att dela resten av livet med honom och jag trodde att han ville dela sitt liv med mig. Mina vänner varnade mig, antydde lite försiktigt att jag faktiskt var betydligt äldre än Anders. Fast han sa att det inte spelade någon roll. Det är inte åldern som räknas, sa han, vi älskar varann, det är allt som betyder något. Och precis så tänkte jag också. Det slog mig aldrig att han ville lura mig. Att han spelade kärlek. Hon harklade sig.

– Nåväl, sa hon, nu vill jag att du ska hjälpa mig att hitta honom. Han har varit försvunnen i nästan fyra månader. Jag har inte hört ett ord från honom sedan i slutet av juli. Det var efter vår gemensamma semester som han skulle ha en utställning i Helsingborg tillsammans med några kollegor. De första två kvällarna ringde han som vanligt, sedan dess har det varit tyst.

– Har du kollat på galleriet i Helsingborg? Mona ångrade sig omedelbart att hon hade ställt frågan. Hon såg hur kvinnan stelnade som om hon blivit förolämpad.

– Självklart! Jag ringde till vartenda galleri jag hittade i Helsingborg. Jag reste till och med dit ner. Han hade aldrig haft någon utställning, överhuvudtaget. Bara ett galleri kände till hans namn.

Mona tittade på klockan, hon var tio i tre. Herregud, vad tiden rusar iväg! Hon ville inte gärna avsluta mötet med kvinnan innan de kommit fram till exakt vad hon ville att Mona skulle göra. Mona måste medge att det var ett ganska bra fall, trots allt. Det passade i hennes verksamhet, även om hon inte tidigare åtagit sig ett liknande fall så kände hon att om det bara gällde att hitta mannen och sedan meddela kvinnan var hon kunde hitta honom.

– Men, Mona drog på orden, du sa tidigare att han deltog i nåt konstnärskollektiv där nere, hittade du dem?

– Jag sa att han sponsrade unga konstnärer, hon lät plötsligt irriterad.

Det var bäst att vara försiktig, för en klient som inte litade på henne skulle bli svår att samarbeta med. Mona fortsatte därför lite mindre offensivt.

– Lyckades du hitta någon där nere som kände till honom?

– Nej, faktiskt inte. Men jag försökte väl inte tillräckligt. Jag kände mej nere och lurad. Ratad. Beatrice tystnade igen.

Mona slogs av hur oerhört stilla det var här uppe på kullen. Långt bort hördes suset från bilar.

– Jag vet egentligen inte varför jag reste dit ner, kanske för att jag hade hoppats hitta honom med en annan kvinna. Ja, jag vet faktiskt inte. I alla fall så hittade jag inte Anders, rösten övergick från att vara gråtmild till att bli kall och hård.

– Jag hittade honom inte, upprepade hon.

© YM Bohman -10

Här är första kapitlet i min”snälldeckare”. Jag vill skriva en sort detektivromaner som inte innehåller så mycket våld och blod. Jag har alltid själv tyckt om att läsa de så kallade pusseldeckarna. Nu vill jag inte göra anspråk på att detta är en pusseldeckare men jag försöker ändå följa den modellen. Mona Nilsson kommer att återkomma i fler böcker och i den här, som är den första, så får ni lära känna henne och hennes värld.

Hela boken kommer du inte att kunna läsa här på bloggen för den kommer att släppas lagom till bokmässan 2010. Men ett par kapitel bjuder jag gärna på!!!

Jag är mycket tacksam för alla kommentarer, både positiva och mindre positiva.
Jag kommer också att ändra allteftersom boken utvecklas så nya versioner av kapitlen kommer att finnas.

Mycket nöje önskar jag er!